Varför hålla på med detta "lydnads-tävlings-tjfas"?

Nej! Nu måste jag rycka upp mig. Har varit en seg dag, eller snarare vecka, och har haft mycket funderingar kring lydnaden. Eller snarare Lydnadstävlandet. Jag vill ut och tävla, verkligen, har faktiskt anmält mig till en lydnadstävling i Kramfors den 9 februari, men lite blandade känslor kring det. Har ju gått så jäkla dåligt de sista gångerna vi tävlat. Odd han inte alls vart sig själv och bara stressat upp och inte vart "med" alls tycker jag. Men bara på tävlingarna, på träning är han hur härlig som helst, skitfint ff, inkallning, sättande, ja det som han behöver bli säkrare på är egentligen främst rutan och fjärren, för annars går han riktigt bra. Och det känns verkligen inte kul att jag inte riktigt litar på han, eller mig själv, när det kommer till tävling längre. Vi tränar på och hoppas lite i smyg på att det är någon mognadsfas han går igenom.


Funderar runt vad annars denna svacka skulle bero på och en sak är väll att vi faktiskt inte tränade nå mycket lydnad alls i höstas/vinter under en längre period. Det skulle ju bara va naturligt att det har gjort honom lite mindre säker på momenten (därav högre stressnivå direkt när vi går in på planen och han får krav på sig, kanske utan det "lekfulla" stämningen, kroppsspråket mm vi har när vi tränar, han är inte helt säker på vad som förväntas av honom(?), när han vart som drygast är ju i början vid fotgåendet, men det känns ändå som om han vet vad som väntas av honom just där. eller? ) och vi kanske då inte heller har lika bra kontakt som när vi tränade som mest.

Annat som kan spöka är väll jag och att min stressnivå går att, mitt kroppsspråk och min röst/tonläge blir annorlunda. Om jag ska vara ärlig så är jag mer nervös när jag tävlar nu än de allra första gångerna vi tävlade lydnad, även om jag verkligen försöker slappna av och inte bry mig om poängen alls så har det som sagt inte gått vägen de senaste tävlingarna och det gör mig nervös. Även om jag går ut för att bara ha roligt med Odd och för att samla erfarenheter. För det måste i alla fall ligga delvis i nått jag gör, för han går så fint på träning oavsett störning men på tävlingen måste han plötsligt sitta på den konen, å på det spännande sågspånet här på backen å gud vet vad. Och får man ett fotkommando så antingen ger man matte en lätt skeptisk blick för att sedan se sig omkring (dock så går han ju kvar vid min sida, oftast, men i vanliga fall så håller han ju ständigt ögonkontakt) eller pipa lite å nafsa i mattes ärm(?) Det har han inte gjort sedan han va en studsig unghundsfjant, eller när någon annan "kidnappar" honom från mig när han är i koppel. Finns det nån koppling där mån tro?) Tycker Odd brukar vara ganska lättläst, men jag förstår inte riktigt vad han försöker få fram till mig här.

I ren träningsväg behöver jag definitivt bli bättre på att strukturera och planera träningspassen ordentligt (som alltid..) och tror även att det kan spela in lite att vi tränar för mycket själva. Det känns som den stora boven när det kommer till platsligget i alla fall, för där ligger han ju inte med hakan i på tävling som vi tränar på hemma och koncentrationen brister väll en aning när man går in och ställer upp sig med de andra hundarna. Och han skulle nog kunna bli ännu tryggare med tävlingsledare som styr oss också (typ lära sig att det inte är okej att ta apporten ur handen på TL så fort h*n kommer nära med den...) Så vi måste få tag på lite lydnadsmänniskor här näst då.


Tja, det här inlägget ställde väll mer frågor än svar men jag vet verkligen inte och detta måste jag tänka på och analysera djupare. Eller snarare diskutera det med någon och bolla lite idéer.
Det vart lite negativt känner jag.. men faktiskt, Odd är inte så hemsk som det låter, det är han inte.


Så varför hålla på med detta lydnadstjafs egentligen? Jo, för att vi älskar det, både jag och Odd! Det är kul att träna med Odd och han är en rätt jävla fantastiskt otrolig liten individ. Tävla tycker jag faktiskt också är väldigt kul och givande och jag vet att Odd kan komma hur lång som helst. Det är bara jag som står i vägen där, i vägen för oss. Så jag tänker flytta på mig och ställa mig bredvid honom istället, så får vi se om jag lyckas hänga med honom tillslut  :)

Men utan lite motgångar skulle det väll inte vara lika kul ;)

Älskade Älskade Hund