Jag sitter och bläddrar lite i bloggen. Allt känns så avlägset men jag minns allt så tydligt ändå. Läser om Alice och gråter, men det får man väl göra när man saknar någon som gått bort. Jag tänker på att Odd är gammal och gråter lite över det också. Det kanske är lite mer onödigt men känslorna svallar ändå.
Jag har tänkt en del på att börja skriva, blogga, om hundträning en del genom åren. Men det har inte blivit så då jag faktiskt haft svårt att hitta gnistan, hitta motivationen och glädjen i att strukturera upp hundträning och sätta mål. Sen har jag ju haft mycket annat som hänt också. Gått klart manusutbildningen, skaffat sambo, flyttat till Stockholm, försöker ständigt överleva branschen etc. Odds träning har inte alltid legat högst i prio den senaste tiden, det medger jag, det har jag såklart haft dåligt samvete över. Vi skulle ju bli bäst! Han är ju bäst, med så mycket potential, hur kan jag slösa bort det?? Men vet du vad, det är okej. Man måste inte alltid bli bäst, träna mest, göra allt perfekt, även om det är vad jag så gärna vill. Men just den prestationsångesten satte mycket käppar i mina hjul. Och därför så slutade jag. Slutade blogga. Slutade tävla. Slutade den "seriösa" träningen. Jag orkade inte. Och det är OKEJ. Säger jag till mig själv, men det är såklart svårt att lyssna ibland.
Vi fokuserade på att ha kul istället. Jag, Odd och Alice. Att omfamna ett helt reko hundsätt. Och det har vart härligt. Odd är nu den lugnaste, finaste, mest fantastiska mallen att ha och göra med i typ alla situationer. Så mycket av det vi kunde kämpa med på till exempel Hemvärnsövningarna är löst. Ett icke-problem. Bara sådär. Och vi har det typ alltid kul, mysigt och trevligt. Jag har lärt mig att bli mer ödmjuk och att släppa lite på den där jäkla prestationsångesten. Och det behövde jag. Och det jobbar jag vidare på än idag, men det går åt rätt håll.
Och nu! Nu så har jag hittat min gnista igen. Började känna för något år sedan att jag verkligen ville börja träna mer igen. Jag började också att läsa mer, hundbloggar, inlägg, böcker, artiklar och blev mer och mer inspirerad. Det hela ledde helt enkelt till att jag nu står här idag med Odd plus en liten knodd vid namn Kato, en 14 veckor gammal svensk lapphund. Det är fantastiskt roligt, jobbigt och läskigt att ha valp igen. Tänk om jag gör fel? Tänk om jag förstör honom? Så tänker jag allt för ofta men ännu oftare så påminner jag faktisk mig själv om att det är lugnt. Han kommer att bli bra,, han är faktiskt bara en valp och vi har hela livet framför oss. Tänk positivt. Och det funkar faktiskt typ alltid.
Jag ska snart skriva lite mer och berätta om vem denna knodden är.
