Våran första dag av Linda Wanhatalo

  När vi efter en skakig landning på Dublin airport, fick kliva ur planet och gå in på flygplatsen blev vi svagt chockade när en orkanvind träffade oss. Vi hade hört att det var blåsigt på irland men detta var ju nästan löjligt. Väl inne på flygplatsen följde vi efter strömmen av människor för att komma till baggagebandet, och efter lite väntan fick  vi vår packning och lyckades lokalisera oss. Men det första vi såg var en 100? Meter lång kö där man skulle gå mellan snören som var uppbyggda som en slags labyrint för boskap.

   Efter att ha tagit oss ut ur byggnaden skiljdes vi åt från frida som skulle ta en annan buss. Nu gällde det bara att hitta den vi skulle ta, buss 747 med airlink. Och efter att ha virrat omkring lite så hittade vi faktiskt bussen, och eftersom att lovisa redan innan vi åkte hade sagt att jag skulle låta henne hitta och sånt, så fick hon gå på bussen och prata med busschauffören och betala först. Väl inne märkte vi att det var en lite annorlunda buss mot för vad vi var vana. Den hade en kamera som filmade alla passagerarna och en liten tv med reklam för dublin och något konstigt spöktåg. 

   När vi klev av på slutstationen visste vi inte riktigt vart vi skulle och vi var hungriga, så vi testade gå någonstans. Lyckligtvis kom vi fram till busstationen, och lyckades ganska snart köpa en torr macka och en dricka att dela på. Och nu när vi var mätta och belåtna köpte vi våra biljetter till mullingar och satte oss på en bänk för att vänta in bussen. Efter en timma utan en enda buss till mullingar inom synhåll och tidtabellen som sa att bussen skulle åka om 10 minuter, så tyckte vi att det kunde vara lämpligt att fråga  personalen. Gissa vad som hände? Vi fick reda på att bussen redan hade åkt! Men vi hade ju inte sett någon buss? Den hade tydligen gått från andra sidan vägen, på baksidan.       

                                                                            Lagom lyckat!

   Lovisa tyckte att det var väldigt dålig stil att åka 5 -10 min innan den angivna tiden, så hon satt och såg tjurig ut medan hon svor åt slarviga busschaufförer.( i ungefär en timme, innan nästa buss kom)

Nu när vi var försenade blev vi tvugna att ringa till vår host, greg. (som vi aldrig hade pratat med förut) och självklart ville ingen av oss ringa, och det avgjordes när lovisa drog ”du är äldst” argumentet, suck. Jag överlevde faktiskt! (även om jag framstod som svagt efterbliven) 

  Vi tillbringade 2 timmar att skratta åt skolbarn i skoluniformer innan bussen slutligen anlände i mullingar. Bussen skulle köra ända fram till tågstationen men busschauffören tyckte att vi gott kunde gå de sista hundra metrarna, och stannade, stängde av bussen och gick in i en glasögonaffär. Gissa vem som hatade busschauffören ;)  

notering: de irländska busschaufförerna har noll tidsuppfattning och följer inga regler över huvud taget.

   Lyckligtvis blev vi upplockade på tågstationen, av angela, en pratglad och trevlig anstäld till greg. Och resan till gården var inga problem. Det första vi möttes av när vi kom till gården var två riktigt tjocka, gamla hundar som faktiskt hette ”bonnie and clyde” (dom är döpta efter filmen men det finns inga likheter, bara så ni vet).    Efter att ha hälsat på de valrossformade hundarna blev vi visade in i ett litet, väldigt annorlunda kök där vi för första gången fick möta greg. En väldigt speciell människa, väldigt entusiastisk och med många storslagna (och inte fullt så genomtänkta) ideer men oförmåga att genomföra dem, skulle beskriva honom ganska bra tror jag. Vi blev kastade direkt in i vardagen, när vi skulle hjälpa till med maten. Sallad, kyckling och potatis från gården. Det var väll ätbart antar jag.

Notering: kryddor har ännu inte blivit uppfunnet på irland.

   Efter en snabb middag åkte vi iväg i en toyota, för att sedan svänga av till ett villaområde där vi skulle bli pressenterade för gregs barn, anna (14 men såg ut att vara minst 17) och greggory (16?, och döpt efter sin pappa, och alla påpekar heeela tiden att han ”gillar att festa”). Aningen awkward när vi klev in i köket lite halvt oanmälda och smått förskräckta, men vi lyckades klämma ur oss några hälsningsfraser och svara hyfsat korrekt på de frågor som ställdes. När vi åkte 10 min senare hade vi också med oss en liten, öppen släpvagn( ca 1 x 2 m). Nästa ställe han svängde in på visade sig vara en sliten fårgård där en gubbe som hette Dennis bodde. greg hade tydligen bestämt sig för att köpa ett lamm. Eller kanske två? Vi hjälpte till att fånga in två lamm, men kunde inte förstå hur vi skulle få hem dem till gården på ett öppet flak. Tydligen kom greg även fram till att hans får inte kunde sitta på flaket, så han köpte en gammal plåttunna med lock som påminde svagt om en torktumlare, fast större. Nu när affären var färdig och fåren packade, sa Dennis klart och tydligt – tack! 

   När vi stängde grinden till de andra fåren. Gissa om vi blev förvånade? Pratade han svenska? De kunde ha blivit obehagligt med tanke på att vi hade kommenterat allt, bra som dåligt, på svenska till varandra! Men som tur var så fick vi veta att han bara kunde några ord som tex. Tack, hejsan, klocka och tårta! Han hade tydligen en gård söder om kramfors. Där ser man!  Vi blev bjudna på te (och lovisa fick en keps) och vi satt och pratade om allt möjligt.

    Plötsligt flyger lovisa upp ur soffan och stirrar på ryggstödet bakom mig. Där gick en 4 cm (benen inräknat) stor spindel, letandes efter svenskar att äta. Jag sprätte iväg den tvärs över rummet och enligt lovisa kunde man höra hur den dunsade ned på bordet, för att sedan hoppa ned på golvet.

   Efter att ha fraktat hem fåren i den övervuxna torktumlaren och satt dem i en hage, tog vi en promenad genom delen av gården där det bodde grisar, emuer och tydligen en hjort som inte skulle vara där. Det tråkiga var att vi inte såg ett skit, för klockan var runt elva så det var mörkt ute.

   Väl tillbaka blev vi erbjudna mer te, men tackade nej och gick in till vårt lilla hus. Medan jag gjorde mig klar för att sova gjorde lovisa en noggrann spindel-utrotar-genomsökning av sitt rum, så det inte skulle vara fler blodtörstiga bestar i närheten. Hon hittade två som jag fick mosa, och jag hittade tre stycken på mitt rum, men dom får leva  så länge dom håller sig i taket. Gonatt :P